Jag ska erkänna nu. . . 

. . . jag vill helst inte. . .

. . . men jag måste, och det är inte för er skull utan för min skull!

Jag äter skit. Jag har ätit skit sedan i måndags kväll. Det är sjukt sorgligt. Men redan innan jag åkte till mötet hade jag bestämt att jag skulle äta pizza. Det var inte så att jag inte orkade stå emot utan jag hade bestämt att jag inte skulle stå emot. Och detta på dagen då jag vägde in på 86,7 och alltså har gått ner 25,1 kilo. Och varför gjorde jag då det?? Ja ni det är svaret på frågan som är så pinsamt. Jag är RÄDD!!!!

Jag är rädd för att bli smal och normal. Vad ska jag då gömma mig bakom. Och om jag inte äter, hur ska jag då trösta mig själv? Ja jag kan köpa något, men är inte det samma typ av beroende? Att bli glad för mat eller saker? Vad ska jag göra istället??? Är det att ta ett bad?? Vad gör andra folk??? Om man inte har pengar eller äter, vad gör man då för att belöna sig själv???

Och jag vet inte om jag kommer stå ut med att inte bli omtyckt om jag inte har något att skylla på. Jag är en väldigt trevlig tjej som är omtänksam, intelligent, rolig, trevlig, social, vältalig, skötsam, eftertänksam, spontan, hjärtlig, glad, humoristisk, stöttande och envis. Jag vet detta. Men om jag mot all förmodan inte blir omtyckt av någon kan jag alltså inte för mig själv, aldrig inför andra, skylla på att det är för att jag är tjock. Och ja jag hör själv hur fånigt det låter. Och ja jag glömde att skriva att jag ibland är fånig också.

Jag slutade röka för fem år sedan. Det gick bra. Om jag nu tar bort mitt ätberoende, vilken last har jag kvar då?

Jag är galen. Men alla mina tankar känns verkliga.

Vad ska jag göra. Jag ska gå ner i vikt, jag vill gå ner i vikt. Men utöver det???

HJÄLP!