Mamma jag blir helt allergisk när du skriver så där. Blink blink.

Jag tror inte att tjejen kommer i morgon, de har inte hört av sig. Så har jag tur så behöver jag inte lösa gåtan med La la la 

Ja det har gått ett år och två dagar sedan jag började denna bloggen och att äta soppor. 

Så hur har det då gått?

Det mest spännande är min inre förvandling. Jag märker när jag läser mina inledande inlägg att allt kretsar runt vikten. Dels p g a sopporna, men jag vet att nästan allt handlade om vikt. Det gör det inte längre. Det är väldigt skönt. Jag vet att jag ska gå ner i vikt. Men jag är inte längre bara min övervikt. Jag känner mig lugn. Så vad gör det om jag har lite övervikt? Ja är ändå den viktigaste människan i mitt liv. Och min insikt om det har varit värd alla pengarna jag lade ner på viktminskningen.

Jag läste i första inlägget att jag ville vara normal. Ha ha ha. Ja jag har insett och landat i att jag inte är det. Och jag kommer aldrig bli det. Och jag vill inte bli det. Jag är jag. Jag är helt unik. Och ibland helt galen. Men jag är fortfarande bäst på att vara mig! Och jag är bra. Utan några ganska, eller ibland, eller någorlunda. Jag är BRA!  Det är en stor förändring i mig. Och jag tror att min nya relation med min syster har hjälpt mycket. Jag har länge (känns som alltid men jag vet inte säkert) känt att min syster varit avogt inställd till mig. Och att hon tyckt jag varit dålig på så mycket. Då har det varit ännu en sak att gräva ner mig i och må dåligt över. Det är helt onödigt, men jag gjorde det. 

Så under det här året har jag tagit bort många konstiga idéer om mig av mig själv. Någon på viktcentrat sa att jag ältade för mycket, och det kan han ju tycka. Men för mig är det inte för mycket. Det är så jag kan utvecklas. Under året har fokuset gått från att gå ner i vikt så jag blir smal, till att  bli hälsosam och göra roliga saker. Jag gillar att jag har sprungit fem kilometer två gånger och att jag klarar det. Jag klarade mina mål. Jag hörde David Lega på radio idag och han sa att om man inte tävlar mot sig själv finns det alltid någon annan som är bättre. Och det stämmer ju. Om jag bara tävlar mot mig så vinner jag ju. Och jag har något som är realistiskt att slå. Jag ska börja löpträna igen nästa vecka. All min träning har legat nere i väntan på att sluta jobba. Det har inte varit det bästa alternativet, men det har varit mitt val. Jag ska också när jag får lön anmäla mig till iForm-loppet i slutet av augusti. 

Någon annan mycket intelligent människa sa att man har inte misslyckats innan man har gett upp. Det ska bli mitt nya måtto. Alla snedsteg är erfarenheter. Och jag är fan bäst! Jag känner det i mig. Jag försöker vänja mig vid känslan. Den är ny. Och på en nivå är jag så tacksam att jag känner så utan att det är viktrelaterat.

Min vikt är mindre än för ett år sedan. Inte lika mycket som jag trodde och hade förhoppningar om. Men jag är helt ok nöjd. Jag vet nu vad jag måste göra. Det är inga konstigheter. 

Jag ska i sommar lära mig att meditera. Jag tror det kan vara bra försvar då det hopar sig i livet, för hopa sig kommer det göra och då måste jag ha en bearbetningsplan. Jag är fortfarande i utvecklingsfasen, men jag känner att det går framåt.

Och hur är det med Bumpe. Det är helt FANTASTISKT!  Bättre än någonsin och jag är så kär i honom. Vi ska gifta oss nästa år och det blir ännu ett äventyr. Det finns en risk att bloggen under kommande året kommer handla rätt mycket om det också. Men ni väljer ju om ni vill läsa eller inte. 

Tack för detta året. Och jag för min del är förväntansfull över vad nästa ska ha med sig.